Jag lever aldrig på riktigt. Fastnar alltid i det förflutna och springer till det framtida. Det emellan är bara dagar som går ut på att se tillbaka på saker och se fram emot saker. Men om några år, kommer den här tiden som är just nu, kommer jag då tänka tillbaka på den då som något förflutet? Eller finns inte det? Ibland glömmer man bort att leva i nuet. Det skrämmer mig verkligen. Och att tänka " det var bättre förr " eller " det blir bättre snart ". Man tänker aldrig att fixa till problemen just nu. Man bara väntar på bättre tider. Då är det inte säkert att det kommer rätta till sig. Likadant att släppa taget om saker som man verkligen älskar. Som vart med under lång tid. Bara för att man är rädd för framtiden och hur det skulle bli då. Men det viktigaste är nuet. För det är det vi hela tiden lever i. Jag menar inte att man totalt ska strunta i framtiden och det förfluta, men att inte ha så stort behov av att hela tiden kontrollera det. Jag oroar mig hela tiden om saker som inte ens skett. Skapar tankar om olika scenarion som jag inte vill uppleva. Varför jag gör detta har jag ingen aning om. Antagligen för att mitt förflutna vill säga mig något. Eller är det bara min framtid som börjar visa sig. Herregud jag måste verkligen börja leva här och nu.
your call-secondhand serenade